Re: LOS BUSCADORES DE LA VERDAD.
Te pongo algo que ya he puesto una vez... Cristo me lo mostro en 04 y es mi realidad en El.. hoy y desde hace tiempo.... dado preguntaste sobre Cristo en mi...
....... algo que escribí (esta en Sueco pero te lo traduzco lo mejor puedo) en el 04 sobre la Realidad que luego (dado cuando experimente y vi eso con Cristo no había pasado todavía… y no entendí bien en aquel entonces lo que VI pero luego lo supe cuando se hizo realidad en mi vida).
La Ciudad (2004)
Encima las montañas cuando los primeros rayos de sol iluminan las cúpulas doradas y todo baña en una luz dorada, la veo. Tú coges mi mano y seguimos. “¿Que ciudad es esta?”, pregunto. Un momento, un segundo y desapareció detrás las montañas. Las cúpulas doradas del sol se quedaron en mi mente. La montaña del medio llevaba la ciudad las otras dos estaban de lado. Llama entre las montañas y la neblina de la mañana dispersa. ¿Cuál era la ciudad? pregunto de nuevo. De repente me doy cuenta que no estás aquí ya para contestarme. Miro a mí alrededor, montañas verdes, aurora de mañana en pastos y flores. Las montañas se vuelven rojos del solo que amanece. El calor. El sol. El cielo azul. Un rato me siento, el silencio se hace unidad. Espero. Pero no vuelves así empiezo descender. La música que me diste cuando mi mundo se derrumbo se ha hecho uno con el amor. Por un momento no sé donde estoy. En o con o en unidad. Hoy es el día del Señor y no me dejaste que me vaya. Calmas mi corazón pero no sé donde estas.
Cuando la imagen de la ciudad entre las dos montañas vuelve se parece a un águila de perfil. Brilla y desaparece como si se ha disuelto entre los rayos del sol. Ya no está. Huele a rosmarina y tomillo. Las piedrecitas suenan debajo mis zapatos y pienso en el Amor. Voy más de prisa. Me esperas aunque no sé dónde. Cuando la sombra del valle viene me paro. Miro y veo como el sol ilumina una parte de una montaña por completo. Siento tu aliento en mi cara con la brisa. Te oigo acercarte mediante la música. Despacio y luego mas y mas fuerte. Escribiste en nuestro adentro, en nuestro corazón, escribiste en la montaña. La mañana ha terminado. Ahora viene la gente. Te han estado esperando. Veo tu espalda cuando te vas con ellos. Me giro y miro atrás. La sombra juego contra la parte que todavía no está iluminada.
Staden 2004.
Ovan berget när morgonsolens första strålar träffar kupolerna och allt badar i ett gyllene ljus, ser jag den. Du tar min hand, vi går vidare. ”Vilken stad är detta?”, frågar jag. Ett ögonblick, en sekund så var den bortom bergen. Dess gyllenfärgade kupoler av solen, stod kvar i mitt minne. Det mittersta berget bar staden de andra två stod bredvid och omgav. Det ropar mellan bergen, och morgondiset lättar. Vilken var staden frågar jag på nytt. Plötsligt inser jag att du inte är här för att svara mig. Jag ser mig om, gröna kullar, morgondaggen ligger på ängar och blommor. Bergen färgas röda av solen som går upp. Värmen. Solen. Den blå himmelen. En liten stund sätter jag min ner, stillheten blir ett. Väntar. Du kommer inte så jag börjar gå nedför. Musiken du spelade när min värld föll samman. Har blivit ett med kärleken. Och för en sekund vet jag inte var jag befinner mig. I eller med eller som ett. Idag är Herrens dag, och du lät mig inte gå. Du stillar mitt hjärta, väntar fast jag inte kan veta var.
När bilden av staden mellan de två kullarna återvänder ser den ut som en hök med harnesk sett i profil. Det glimmar till och den försvinner, upplöses mellan ljusets strålar. Borta. Det doftar rosmarin och timjan. Gruset knastar under mina skor och jag tänker på Kärleken. Mina steg skyndar på. Du väntar fast jag inte vet var. När skuggan av dalen kommer stannar jag upp. Ser upp och ser hur solen plötsligt och fullständigt upplyser sidan av ett berg. Jag känner din andedräkt i vinden som fläktar kring mitt ansikte. Jag hör dig, närma dig genom musiken. Stilla, sedan högre och högre. Du skrev i vårt inre, du skrev i vårt hjärta, du skriver på berget. Morgonen är till ända. Nu kommer folket. De har väntat på dig. Jag ser din rygg när du går emot dem. Vänder mig om och ser tillbaka. Skuggan leker mot den delen som ännu inte är upplyst.
En gyllen hök med harnesk.
Te pongo algo que ya he puesto una vez... Cristo me lo mostro en 04 y es mi realidad en El.. hoy y desde hace tiempo.... dado preguntaste sobre Cristo en mi...
....... algo que escribí (esta en Sueco pero te lo traduzco lo mejor puedo) en el 04 sobre la Realidad que luego (dado cuando experimente y vi eso con Cristo no había pasado todavía… y no entendí bien en aquel entonces lo que VI pero luego lo supe cuando se hizo realidad en mi vida).
La Ciudad (2004)
Encima las montañas cuando los primeros rayos de sol iluminan las cúpulas doradas y todo baña en una luz dorada, la veo. Tú coges mi mano y seguimos. “¿Que ciudad es esta?”, pregunto. Un momento, un segundo y desapareció detrás las montañas. Las cúpulas doradas del sol se quedaron en mi mente. La montaña del medio llevaba la ciudad las otras dos estaban de lado. Llama entre las montañas y la neblina de la mañana dispersa. ¿Cuál era la ciudad? pregunto de nuevo. De repente me doy cuenta que no estás aquí ya para contestarme. Miro a mí alrededor, montañas verdes, aurora de mañana en pastos y flores. Las montañas se vuelven rojos del solo que amanece. El calor. El sol. El cielo azul. Un rato me siento, el silencio se hace unidad. Espero. Pero no vuelves así empiezo descender. La música que me diste cuando mi mundo se derrumbo se ha hecho uno con el amor. Por un momento no sé donde estoy. En o con o en unidad. Hoy es el día del Señor y no me dejaste que me vaya. Calmas mi corazón pero no sé donde estas.
Cuando la imagen de la ciudad entre las dos montañas vuelve se parece a un águila de perfil. Brilla y desaparece como si se ha disuelto entre los rayos del sol. Ya no está. Huele a rosmarina y tomillo. Las piedrecitas suenan debajo mis zapatos y pienso en el Amor. Voy más de prisa. Me esperas aunque no sé dónde. Cuando la sombra del valle viene me paro. Miro y veo como el sol ilumina una parte de una montaña por completo. Siento tu aliento en mi cara con la brisa. Te oigo acercarte mediante la música. Despacio y luego mas y mas fuerte. Escribiste en nuestro adentro, en nuestro corazón, escribiste en la montaña. La mañana ha terminado. Ahora viene la gente. Te han estado esperando. Veo tu espalda cuando te vas con ellos. Me giro y miro atrás. La sombra juego contra la parte que todavía no está iluminada.
Staden 2004.
Ovan berget när morgonsolens första strålar träffar kupolerna och allt badar i ett gyllene ljus, ser jag den. Du tar min hand, vi går vidare. ”Vilken stad är detta?”, frågar jag. Ett ögonblick, en sekund så var den bortom bergen. Dess gyllenfärgade kupoler av solen, stod kvar i mitt minne. Det mittersta berget bar staden de andra två stod bredvid och omgav. Det ropar mellan bergen, och morgondiset lättar. Vilken var staden frågar jag på nytt. Plötsligt inser jag att du inte är här för att svara mig. Jag ser mig om, gröna kullar, morgondaggen ligger på ängar och blommor. Bergen färgas röda av solen som går upp. Värmen. Solen. Den blå himmelen. En liten stund sätter jag min ner, stillheten blir ett. Väntar. Du kommer inte så jag börjar gå nedför. Musiken du spelade när min värld föll samman. Har blivit ett med kärleken. Och för en sekund vet jag inte var jag befinner mig. I eller med eller som ett. Idag är Herrens dag, och du lät mig inte gå. Du stillar mitt hjärta, väntar fast jag inte kan veta var.
När bilden av staden mellan de två kullarna återvänder ser den ut som en hök med harnesk sett i profil. Det glimmar till och den försvinner, upplöses mellan ljusets strålar. Borta. Det doftar rosmarin och timjan. Gruset knastar under mina skor och jag tänker på Kärleken. Mina steg skyndar på. Du väntar fast jag inte vet var. När skuggan av dalen kommer stannar jag upp. Ser upp och ser hur solen plötsligt och fullständigt upplyser sidan av ett berg. Jag känner din andedräkt i vinden som fläktar kring mitt ansikte. Jag hör dig, närma dig genom musiken. Stilla, sedan högre och högre. Du skrev i vårt inre, du skrev i vårt hjärta, du skriver på berget. Morgonen är till ända. Nu kommer folket. De har väntat på dig. Jag ser din rygg när du går emot dem. Vänder mig om och ser tillbaka. Skuggan leker mot den delen som ännu inte är upplyst.
En gyllen hök med harnesk.